Pappa lärde mig hur det där med pussel fungerar idag. Konceptet är enkelt, han lägger ut en massa bitar så att de råkar bli en bild på någon lila elefant. Sedan är det mitt jobb att ta isär bitarna så att pappa kan fokusera på mig istället för pusslet.

Jag är mycket snabbare än pappa. Han tar jättelång tid på sig att sätta ihop pusslet. Jag fixar isärtagningen – eller pusslandet som jag antar att det heter – på nolltid. Pappa verkar mycket frustrerad över att jag är bättre än vad han är.

Pappa har förresten försökt få mig att säga Mamma och Pappa. Jag tycker det känns onödigt. Den som är närmst kommer ändå alltid oavsett vad jag ropar. Jag förstår inte riktigt poängen. För att bevisa att jag kan – men inte vill – säger jag “aambaba” flera gånger bestämt. Det verkar fungera.

Jag fick besök av morfar Johnny idag. Han gav mig käk. Jag gillar den typen av människor.